Multikonstnären Henrik Ståhl har kunnat ösa ur sig historier ända sedan han lärde sig tala. Han kan inte tänka sig ett annat kall och är rädd om sitt barnajag. Utan det hade han inte kunnat vara så kreativ.
Lille Henrik lystrade till föräldrarnas sagor. Så snart han lärt sig tala hittade han på egna, vilka han berättade för föräldrarna, hans under alla åren mest trogna publik. Sedan fortsatte denna strida ström av sagor flöda genom honom, helt utan konkurrens av andra strävanden.

Ändå blev han omtumlad av följande händelse. Som 19-åring äntrade han föräldrarnas hem i Falun under lovet från studierna på Högskolan för scen och musik vid Göteborgs universitet.
- Jag började att prata med mina föräldrar om hur svårt det var, hur rädd jag var att inte duga. Plötsligt hörde jag mig själv säga jag var ämnad för det här. Jag blev uppfylld av de här orden likt en uppenbarelse.
- Det var en stark känsla som varade länge, nästan religiös. Jag känner av den av och till fortfarande. När jag talar om den nu återkommer varma känslor inombords.

Även om Henrik kunde ses på tv redan tre år senare, med sommarlovsprogrammet Salve, inträffade hans stora genombrott för tio år sedan - med enmansföreställningen med självbiografiska inslag, Henrik - en tönt.
Föreställningen har spelats 370 gånger runtom i landet de senaste tio åren.
- Den har betytt mycket för mig. Dels har jag kunnat försörja mig. Dels har jag fått känslan att inte var en semi-arbetslös skådespelare, utan någon som behövs i samhället.
Publiciteten som följde Stockholmspremiären 2 000 slog upp portarna till teatersverige på vid gavel för honom.
- I tv kan man manipulera mera och påverka med små medel. Men teater har en fantastisk kraft som inte liknar något annat. När teaterkonsten fungerar som bäst och man blir berörd så händer något. Människan förändras.

För att kunna vara kreativ, skapa och gestalta berättelser måste hans barnajag vara intakt. Därför blev han orolig häromdagen vid samtal med sin mor.
- Hon frågade oroligt om jag fortfarande kan tala med barnet i mig. Jag lät nämligen så vuxen, så sträv. Jag blev lite rädd, men efter att ha funderat igenom det kom jag fram till att jag fortfarande är barn. Det är viktigt för mig att stanna upp och vänta in barnet. Mitt barnajag är lättsårat och självcentrerat men också lyssnande och berättande. Jag tror inte att jag hade kunnat hålla på med det jag gör utan det, säger Henrik Ståhl.