I och med augusti börjar vi på allvar märka att höstmörkret är på gång. Den 7 augusti är vi faktiskt mitt mellan sommarsolstånd och höstdagjämning hur beklämmande det än låter. I vilket fall som helst är augusti en fin himmelsskådarmånad med förhållandevis tidig skymning och förhoppningsvis inte alltför kyliga nätter.

Det blir nymåne den 10 och fullmåne den 24 augusti. Vid nymånen är dessutom Månen som närmast Jorden och detta medför ovanligt stora tidvattensskillnader längs havskusterna. Jordytan följer ju med i tidvattenrörelserna och det kan vara risk för jordskalv eller vulkanutbrott på känsliga ställen. Vid fullmånen är däremot Månen som längst från Jorden, men är det en klar natt lär det nog i alla fall bli en magnifik "augustimåne" med tillfällen till trevliga kräftskivor o. dyl.
Jupiter är den enda planet som syns bra under hela månaden. Den går upp vid 22-tiden i början av månaden och vid 20-tiden vid nästa månadsskifte. Dess månar genomgår 13 observerbara förmörkelser under augusti.
Merkurius är för nära solen för att kunna observeras, men den kommer att dyka upp under nästa månad. Även om vi inte kan se den så befinner den sig dock nära det triangeldrama som började nära horisonten under juli och som avslutas i nu augusti.

Saturnus och Mars håller till i stjärnbilden Jungfrun och väntar på Venus som är på ingående från Lejonet. Lagom till Medeltidsveckans start hinner Venus fram till Jungfrun. Den 8 augusti ser vi hur Saturnus har dragit sig åt höger för att uppvakta Venus och de två står då ganska nära varandra. Mars tycks dock ha större attraktionsförmåga på Venus och den 18 augusti har tydligen Mars konkurrerat ut rivalen Saturnus, som nu rör sig bort mot Lejonet, medan Mars och Venus står ganska tätt.
Komet Encke rundar de inre delarna av solsystemet under augusti. Den upptäcktes 1786 och har en omloppstid av 3,3 år. Den korsar jordbanan och har sin inre vändpunkt strax innanför merkuriusbanan och den yttre en bit innanför jupiterbanan.
Tre meteorskurar har sina maxima under augusti: Alfa-Capricorniderna (2 aug.), Iota-Aquariderna (6 aug.) samt den magnifika Perseiderna (10-12 aug.). Perseiderna kallas även för "S:t Laurentii tårar". Vissa år kan den vara mycket tät, ibland med flera tiotal "stjärnfall" i timmen. Den består av material från Komet Swift-Tuttle och den har fått sitt namn på grund av att den tycks stråla ut från stjärnbilden Perseus.

Perseus står nu ganska nära norra horisonten och upptäcks lättast om man utgår från Polstjärnan och fortsätter neråt horisonten till vänster om den W-formade stjärnbilden Cassiopeia.
I Perseus finner man totalt 90 stjärnor som är synliga för blotta ögat och fyra som är ljusstarkare än de andra. Mirfak (Alpha) är en vit superjätte, som är stjärnbildens ljusstarkaste stjärna. "Demonstjärnan" Algol (Beta) är en förmörkelsevariabel, bestående av av tre komponenter som ibland förmörkar varandra. Under en tid av 2,87 dygn växlar Algol mellan magnituderna 2,1 och 3,4 och detta syns tydligt.